Min vardag
Jag skriver sällan om mina barn, jag skriver ofta om familjelivet i sin helhet och utelämnar aldrig ärlighet på något vis. Jag vill aldrig lämna ut mina barn på ett negativt sett, de ska kunna läsa min blogg (om den existerar) när de är vuxna och känna att det jag skrivit är ok. Men idag behöver jag skriva av mig, så utan att utlämna någon kommer jag skriva om mina upplevelser och känslor, varför jag gör detta kan ni läsa sist.
Jag har varit mamma i 10,5 år nu. Julia föddes 2004, 18 månader senare när jag var 21 år fylld föddes Albin 2006. När Albin föddes uppstod komplikationer efter förlossningen, om det är dessa komplikationer som har orsakat hans funktionshinder vet ingen, men det spelar inte så stor roll. Men innan han ett år märkte vi att något inte var som det skulle. Vissa saker var ok, men han avvek mycket i kontakten till oss föräldrar. Hade aldrig "behov" av att vara nära. Skrek liksom aldrig som bebis heller. Man kan tycka att wow! Gud vad skönt! Men faktum är ju att bebisar uttrycker sina behov, missnöje, smärta eller bara önskar vara nära när de skriker. Men A var till 98% tyst. Han kunde sitta och bara glo rakt in i tvn..... Vi trodde ett tag att han hade hörselskador, han reagerade dåligt. Han hade ju återkommande öroninflammationer och fick rör insatt i 4-5 omgångar. Men det blev inte bättre.....
Han började på förskola. Personalen reagerade tidigt och slog larm, något stämmer inte. Eller frågan var egentligen vad som faktiskt stämde. Fysisk kontakt var omöjlig, sitta i samling HELT omöjligt, han blev tidigt otroligt våldsam redan vid 2 års ålder. Rejäla utbrott, han var okontaktbar och apatiskt, i affekt. Det enda vi kunde göra i dessa utbrott var att hålla om, hålla ut och hålla käft som man säger, minsta ljud triggade honom ytterliggare. Då påbörjades utredning.
När han var 3 år fick han sin diagnos autismspektrumstörning. Luften gick ur oss..... Samma vecka diagnosen kom hade jag testat positivt, ett tredje barn låg i min mage. Vilken enorm lycka och enorm sorg.....
Tiden från då till idag har varit Överjävlig rent ut sagt men också underbar. Lillasyster kom, stor, frisk och välmående 💗 A's utveckling går framåt, men väldigt sakta. Språket, fysiska saker tar otroligt lång tid. Ett tag tänkte jag att jag nog aldrig skulle få höra mitt barn prata. Jag ville höra honom säga boll, lampa, jag älskar dig mamma ❤️ Bara svara på tilltal.
Samtidigt känner vi att något inte stämmer med J. Hur ska vi orka? Varför!? Inte en gång till! Jag går inte in på detaljer men hon avvek på ett annat vis, när hon var sju år fick hon sin diagnos, ADHD med aningar till Asperger men ingen diagnos på det sista. De kunde även märka att hon rent begåvningsmässigt låg på gränsen i vissa bitar.
Käftsmäll nummer två.
Åren går, möten överallt, flera möten i veckan på skolor, Hab, bup läkarundersökningar. Vi börjar på IBT med A. 37 timmar i veckan under ett år tränas han. En träff i veckan på Hab, resten av träningen fördelas hemma och i förskolan. Vi får strida för att A skulle ha resurs i skolan. Det får han Tillslut. Sedan får vi strida igen för att han ska ha resurs efter skoltid. Möten, möten, möten.
Mediciner testas, inget funkar, han svarar inte på en sort, en sort blir han riktigt sjuk av, en sort snedtände han på minst sagt..... Vi ger upp, vi får ta hans ständigt återkommande utbrott, minst två gånger i veckan under flera år sitter jag på golvet med honom och håller så hårt jag kan för att han inte ska skada mig, sig själv eller syskonen, svetten rinner från min panna, tårarna rinner från honom, såhär är det år ut och år in.
Lillasyster Olivia tittar förskräckt på och min rädsla är att hon ska fara illa, och då beslutar vi att vi måste få hjälp. Avlastningsboende blir det. Och fy fan..... Det var som att dra ur en propp. Att kunna sitta ner och äta ihop. Hyra en film med de andra barnen och bara a-n-d-a-s. Gå på stan och fika! Ni kan inte förstå vilket liv man lever med ett barn som är så här. Tillslut isolerar man sig, att gå i en affär är otänkbart, gå på stan kan gå om man har tur. Fast klart som fan man alltid hade dåligt samvete, detta jävla samvetet. Att inte räcka till, att inte orka mer, mer och mer. Men avlastningen var inte bara för vår skull, syskonen behövde oss. Samtidigt visste vi hur jäkla bra han hade det där, personal dygnet runt, de tillgodosåg hans behov till 100%
Samtidigt så har man J, hennes problem i skolan. Vi byter skola. Det blir bättre men inte riktigt bra. Hon börjar med medicin för att kunna koncentera sig i skolan. Men hon har svårt att lära sig, svårt med vänner och socialt liksom.
Oves och mitt äktenskap går åt skogen. Skiljsmässa 2012.
Jag tänker att jag nog kommer få leva resten av mitt liv ensam, vem fan vill ha mig? Trasig, trött, sliten. Inte nog med att jag hade tre barn, två av dom har diagnoser. Men det kvittar ändå.....
Juni 2012 träffar jag Nicco ❤️ Han förstod, han accepterade, han fanns där. Resten av historien känner ni till. Jag flyttar till honom, först flyttar Olivia med, sedan kommer Julia. Jag får jobb direkt här dessutom och jag tar även examen som behandlingsassistent.
Men vår kamp är ännu inte över. J ska utredas på nytt, hon mår inte bra i skolan. Och vi misstänker att det kan vara lite mer komplicerad problematik än bara ADHD. Men vi får se....
Varför skriver jag då detta?? INTE för att jag tycker synd om mig själv, inte på något vis. Jag har fått tre barn. De är min lycka, mitt liv, de är min luft jag andas, de har också lärt mig så otroligt mycket om livet. Att det är en gåva med barn och att man ska vara tacksam för det man har. Men jag har också förlikat mig med tanken att resten av dessa två barnens uppväxt kommer vara såhär. Tills dagen då båda flyttar och andra instanser tar över. Åtta år av tio som förälder har varit såhär.
Jag skriver INTE detta för att hänga ut någon!! Tvärtom, jag skriver detta från hjärtat, kanske fler förstår om det nu är någon som läser min blogg som har tänkt i de banorna.
Men de personer som jag helst skulle vilja att de läser kommer antagligen inte göra det.
När jag och Nicco kommer hem från vår resa blir jag överhopad med "skit" från olika håll. Man tycker tydligen att jag som mamma är en egoistisk skit som LÄMNAT mina barn och rest ensam med Nicco i två veckor.
Ja, vet ni vad? Det kan ni få lov att tycka! För de visar verkligen att ni inte har den blekaste aning om hur det är att vara mamma till barn med funktionsnedsättningar.
Ni har ingen aning om hur färdig man är ibland, hur jävla trött man är på att möta oförstående människor överallt, som inte förstår dina barn, som anser att barnen bara behöver "fostras" och "skärpa till sig" Ni har ingen aning om sorgen jag känner över att det inte alls blev så som man tänkt sig som mamma, alla tårar jag gråtit över sorg och trötthet. Men ändå så hämtar man kraft och ännu mera ork någonstans ifrån. För att orka för mina barns skull, för deras hälsa, skolgång och att deras liv ska bli så bra det bara är möjligt. För att orka fortsätta strida och kämpa MÅSTE man pausa! Nicco och jag bestämde oss i våras, att får vi det att gå ihop med barnens pappa och så, då reser vi ensamma till Thailand. När vi gifte oss reste vi med alla barnen till Thailand (ja lilla Olivia följde inte med) och denna gången valde vi att åka själva. Helt själva. För att hämta kraft, hitta varandra, vårda äktenskapet helt enkelt för att fortsätta orka kämpa ytterliggare några år.
Med detta inlägg vill jag säga att har du inte levt mitt liv, gått i mina skor och känt min sorg så har du ingen aning. Alla med små barn, kanske har många barn vet vilket slit det är, multiplicera det med 100 så har du mitt liv. Kanske överdriver jag? Testa att byta med mig så får du se.
Men tänk er JÄKLIGT noga för innan ni dömer människor, ni tycker kanske att jag är en jävla egoist som lämnar mina barn och reser ensam, jag ser det som att jag gör mina barn en stor tjänst! De slipper ha en mamma som är arg, trött och orkeslös. Kanske fler borde göra?? Mina barn är mitt liv. Och jag kommer alltid finnas för dom, jag kommer alltid strida för dom till sista blodsdroppe, trotts att jag flera gånger gråter och säger "nä, nu orkar jag verkligen inte mer, nu får det räcka. Men, på något vis orkar man!! Man bara gör det.
💗💗💗
Önskar alla en fortsatt bra vecka 🌸
Lyssna inåt. Du vet vad som är rätt <3